Edward Munks pappa med förlossningsångest? ©AP
Idag var faktiskt första gången som det verkligen gick upp för mig att det börjar närma sig. Och då som i; rätt jävla snart. Jag är fullt medveten om att vi just ni är i vecka 34 + 5 men att det också i klarspråk betyder att – det inte vore helt orimligt att det skulle kunna bli imorgon – blev jag varse idag.
Sambon ringde i förmiddags och meddelade att: ”jag har pratat med förlossningen och de vill att jag åker in…”. Ljudet från när hakan träffade stengolvet blandades upp med ljud från min mun som på eget initiativ började ställa frågor. -Va? Nu? Förlossningen, du menar väl MVC? Eller?!
Upprinnelsen är att hon under några dagar haft ont på höger sida av magen och trots mina påtryckningar dragit sig för att ringa barnmorskan. När till slut smärtan blev för jobbig var givetvis familjecentralen stängd pga utbildning och enda alternativet förlossningen. Biten om att MVC var stängt framgick dock inte vid telefonsamtalet. Alternativt slog min selektiva hörsel till i och med att ordet ”förlossning” nämndes.
När jag förstod att det sannolikt inte var dags för nedkomst idag, utan att smärtan troligen berodde på att någon där inne utövar tryck på diverse organ, var det dock redan för sent – jag var försatt i panic-mode. Hjärnan gick på högvarv med fokus på allt som inte var klart hemma. ”Men helvete, väskan är inte packad. Och vad fan var det nu man skulle ha med sig? Kläder, tvättlappar, blöjor, trallskruv, balkbeslag… nej… det sista är till altanen… Och det helvetet är inte heller klart… fuck, där ville ju sambon sitta när hon kom hem från BB. Och barnvagn; inte ordnad.”
Så där höll det på under hela mitt nästa möte. Har dålig koll på vad mötet handlade om, om jag pratade något eller ens vilka som var med. Förhoppningsvis svarade jag inte ”ja” på några frågor om mera jobb för då blir det till att ta in konsulter för att göra altanen klar. Eller för att packa väskan.
Så här med några timmars distans är det både med lättnad och ett uns uppgivenhet jag konstaterar att det inte blev någon förlossning idag. Lättnad för att det känns lite väl tidigt och uppgivenhet för att de ska bli kul att träffa hen där inne. Men, nu kanske altanen hinner bli klar i helgen istället. Och väskan bli packad. Eller jag…
superpappan 